det var jubel på speakers corner. lite som en väckelserörelse, så kändes det när en kvinna vid namn mona berättade om stora saker och ungdomspartiet skanderade "mona, mona, mona!". hur man klappade händerna för vad de tre (förhoppningsvis) blivande makthavarna sa. hur Lars Ohly sa att "nu får man akta sig för det låter ju som när fredrik reinfeltd talar" när det blev rundgång. och alla skrattade.
hur Maria Wetterstrand kom, såg och segrade. efter att ha suttit i MP-stugan och ätit glass (och jag var för star struck för att våga gå dit) och efter att ha pratat om nya jobb inom miljösektorn och vårat oljeberoende. Denna kvinna, my god. som kommer bli vice stadsminister och miljöminister om rödgröna vinner. skulle kunna prata i flera år om henne, antar att blogg.se har ett visst antal maxord. så jag slutar nu.
hur peter eriksson kommer springande från ett försenat tåg precis innan allt ska sluta (han var lång och stor, en riktig man, btw), skanderar om hur det ska löna sig med miljövänliga energialternativ, hur elmätaren ska ticka bakåt. samtidigt som han försökte hämta andan. det var stort. lika stort som livvakterna, nästan.

och jag kan inte förmedla tillräckligt hur mycket jag vill att dom ska vinna. hur mkt jag vill att de som ännu inte bestämt sig vad dom ska rösta på ska säga "men vänta, jag bryr mig ju om andra än mig själv, klart jag röstar rödgrönt".

för så är det.

och jag är inte så motiverad att bli klar syrra och komma ut i ett allianslett sverige, om 1½ år. trots den där 500-lappen extra (jämfört med de flera hundra tusen som höginkomsttagare som reinfeldt får) som det pratas så stort om. jag ger gärna den till folk som behöver det mer. som ja, mig själv kanske när jag står utan jobb, eller om ett antal år när jag slitit ut mig pga att arbetsbelastningen är för hög eftersom det inte anställs tillräckligt med syrror. när jag behöver sjukskrivas och inte utförsäkras. rehabiliteras och återkomma till arbete.


puss!