CAN YOU HANDLE ME

kan inte hjälpa att det gör jävligt ont ibland. när jag tänker på vad jag har missat. men det finns inget jag kan göra åt det. förkovrar mig istället i musiken, i växjöfolket och samtidigt jönköpingsfolket. pratade med några folk, i en fylla för några dagar sen, kanske förra veckan. jag vet inte. alkoholrusen har fått dagarna att smälta ihop till en enda stor dimma. jag har inte ett hem. jag har två. jag trivs i jönköping, men jag kommer från växjö och tror faktiskt det är här jag kommer hamna sen. kanske. för 3 år sen hade jag aldrig trott att jag skulle hamna i jönköping. så vi får se. inom mig gror en dröm om malmö. eller göteborg. kanske stockholm till och med, fast jag sagt att jag över min döda kropp flyttar dit. känns som jag kanske aldrig kommer på vad jag vill. hela mitt liv har jag velat fram och tillbaka. stått på kanter, fyllt i formulär, varit nära att ringa samtal men ångrat mig innan jag slagit sista siffran. är det normalt? jag hoppas på det. fast å andra sidan, vem fan vill vara normal.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0