ett andetag, två, tre.

Jag andas in, ut. Nikotinets verkan på centrala nervsystemet. En rök som inte överskuggar den ständigt liggande dimman. Blinkar, höger, vänster, och ibland vet jag inte om det kommer gå.

Ett lätt tryck med högerfoten. Ett brummande ljud, fartfläktar.

Ord på ett pappersark som betyder allt och inget. Irritationen, det är bara jag som ser vad det står. 29 bokstäver, tio tusen osagda ord, dolda ord, sagda ord. Kanske inget av det, kanske en blandning. Ibland vet inte ens jag.

ett andetag, två, tre.

en blick som kanske kan döda ändå. celldöd. det är ord och alla visor, på en och samma gång.

normaltillstånd, ytterligare en gång. hur man rör sig i vakuum och det egentligen inte ska gå. behöver inte kasta en skiftnyckel, behöver inte räkna fysikens lagar för att förstå hur mycket jag måste ta i för att komma in i tryggheten.

ett universum, kanske är allt gjort av mig, kanske finns det någon mer. jag är inte ensam i mörkret. ser en stjärna blinka, man ska hålla sig borta från ljuset när man dör. ständigt vandra i limbo, aldrig hitta dom man glömt.

korridorer av ångest.

 

det är underligt, hur man mitt i allt kommer ihåg att andas.